Mitt namn är Ira Löfman. När jag kom till Sverige hette jag Esfir Babenchik. Jag föddes i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg, i forna Sovjetunionen. Man skulle lika gärna kunna säga att jag kommer från en annan planet, det skulle nästan inte vara en lögn. Min familj kom hit 1979 som politiska flyktingar, eftersom vi är av judisk börd. Sedan dess har jag bott i Sverige, 25 av dessa år har Uppsala varit min hemstad. Varje gång jag går förbi Domkyrkan säger jag ”Hej!” till ängeln på taket . Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla bilder jag har tagit på den ängeln och kyrkan. Men det finns andra platser som har betytt mycket för mig i Uppsala: ån med sina broar och träd, S:t Eriks torg, Botaniska trädgården, Engelska parken, Gamla kyrkogården, Linnéträdgården. Där finns stadens själ för mig. Men mitt egentliga yrke är inte fotograf utan civilingenjör i Bioteknik. Jag har studerat Kemiteknik vid KTH i Stockholm och konstvetenskap vid Uppsala Universitet. Från 1993 fram till 2009 har jag arbetat som forskningsingenjör på GE Healthcare, ett av de stora Biotech-företagen här i Uppsala. Jag har skrivit och publicerat dikter i bl.a. Moderna tider, Hjärnstorm och Vår Lösen. Jag skriver fortfarande. Men tillbaks till bilderna!
En stad har många ansikten, vi möter dem dagligen och varje möte blir ett unikt ögonblick i vårt inre. Glädje och sorg, tankar om vardagen, blandas med ljuset eller mörkret, med snön eller sommarvärmen i stadens rum som vi rör oss i. Bilderna av staden blir därför alltid en sorts självporträtt, ibland helt ofrivilligt.
De abstrakta bilderna föddes av en slump, en plötslig ingivelse en solig augustikväll. Från början är de akvareller, som jag målar långsamt, lager på lager i månader, men just den kvällen råkade en av dem stå nära fönstret i vårt vardagsrum och ljuset som föll på den målningen hade våra växter fångat, splittrat och omskapat till ett sällsamt mönster, som gav akvarellen en ny yta och ett djupare uttryck. Men det varade bara några få minuter och sedan var ljuset borta. Jag hann ta flera foton och sedan väntade jag på nästa kvällsljus med en annan akvarell och tog bild efter bild tills ljuset och skuggorna dog bort. Nu har de här fotografierna blivit tryckta på akvarellpapper och cirkeln är sluten! Många av mina andra bilder kommer från Gotland och Fårö, öar som jag har älskat i över sexton år. Kärlek som jag delar med min man Gunnar och vår nioårige son Jacob. Till Gotland återvänder vi varje sommar. Jag kan aldrig till fullo återge den karga skönheten hos en stenig strand med de bortflyende tallarna eller den sjungande tystnaden i en Gotländsk kyrka, men om jag har tur kan en glimt av en stämning fångas upp av kameran. Det finns många andra platser och motiv som gör fotograferandet nödvändigt. Vad som driver mig främst, vad som fångar mig och som jag ständigt försöker fånga är närvaron av en själslig skönhet där allt onödigt har skalats av och tagits bort.
Ira LöfmanUppsala 2010